"Den psykiska ohälsan innebär stora kostnader för samhället. Aktuell forskning visar att de psykiatriska sjukdomarna kostar samhället nära 60 miljarder kronor årligen. Mer än hälften av kostnaderna är en följd av sjukskrivning och förtidspensionering.

Forskning som kan leda till en effektivare behandling skulle alltså innebära — inte bara höjd livskvalitet för patienter och anhöriga — utan också en stor samhällsbesparing."

Är det inte konstigt att det kommer upp att det kostar samhället en massa med psykisk ohälsa. Pratar man någonsin om att det kostar pengar när det gäller den fysiska ohälsan, nej. Det ska samlas in en massa pengar så att forskningen går vidare för att rädda liv. Men det är bara fler och fler som tar livet av sig för att dem mår dåligt. Man väljer inte att få en psykisk diagnos eller att må dåligt. Det kan hända vem som helst och det är svårt att förutse det. Det saknas även kunskap och forskning inom psykvården som gör att fler och fler inte får rätt vård.
Men framförallt så är det så tabu att i vårat samhälle prata och psykisk ohälsa, det är farligt enligt många. Har man varit involverad och behövt psykvård så är man nästintill svartmålad inför vissa människor.

Det finns en tydlig skillnad mellan kvinnor och män i statistiken. Kvinnor har lägre självmordstal än män. Könskvoten, d v s förhållandet mellan mäns och kvinnors självmordstal, var år 2010, 2,6 : 1 i Sverige. För varje självmord som begicks av en kvinna, begicks således 2,6 självmord av män. Skillnaderna mellan män och kvinnor var tidigare ännu större. I 1900-talets början var kvoten 5:1.

År 2010 var det 411 kvinnor som tog sitt liv (säkra och osäkra självmord), vilket motsvarar ett självmordstal på 10,4 fall per 100 000 kvinnor 15 år och äldre. År 2010 var det mer än dubbelt så många män som begick självmord, 1031.

Diagram över dödsorsaker 2010, män 15-55 år:"