Det är många som inte kan förstå mig när jag säger att jag inte känner hunger. Och vissa stunder förstår jag det knappt själv. Men jag har lärt mig att hunger och mättnad är något som lätt försvinner när man befinner sig i en ätstörning, framför allt hungern liksom försvinner. Eller försvinner är nog ett fel ord, jag tror mer att det är så att ätstörningen liksom raderar den känslan för hjärnan, så att hjärnan inte längre kan identifiera hunger. Något åt det hållet tror jag att det är. Ätstörningen gör så att man inte lägger märket till det, många gånger när folk i ens omgivning säger ord som "Guh vad jag är hungrig, vad gott det ska bli att äta" så har jag i alla fall mestadels av gångerna bara nickat med och hängt med dem i deras känslor, fast att jag inte alls vet om jag är hungrig. 

För min del har hungerkänslorna varit borta för länge, av alla tider i svält när man stänger av dem känslorna, så jag vet inte just nu hur det känns att vara hungrig, vilken känsla som hunger. Samtidigt som det är så himla jobbigt att liksom aldrig vara sådär hunger att det är gott att äta, som många tycker så tycker jag även att det är läskigt. För det här med hunger är liksom någon slags trygghet att jag liksom inte är friskt.

Jag vet att det låter helt sjukt, för jag vill inget hellre än att bli frisk men det är krångligt. Man är tvådelad. Jag menar, det har varit en trygghet i så många år dethär med ätstörningen, en falsk och icke bra trygghet, men ändå. Jag är också rädd för att identifiera hunger för att riskera att liksom inte kunna sluta äta. Eftersom hetsätningen ligger nära den också så är jag riktigt rädd.

Där av ska jag nu försöka känna efter lite innan jag ska äta, hur det känns i magen osv. Om jag åt för att det kändes tomt osv. Det är som att lära sig känslorna på nytt, vilket är så tufft. 

 

Möjligen väldigt luddigt inlägg, men så får det bli.