Har haft den terapin i två år nu vilket först och främst känns overkligt. I alla fall så har jag inte lyckats ta till mig terapin på helt rätt sätt och inte kommit vidare från fas 1. Vilket då gör att det är svårt att motivera att komma vidare och försätta. Helt enkelt så passade inte terapin riktigt mig. Vet inte riktigt vad jag ska känns om det eller tänka. Mer än att jag kommer sakna min terapeut något enormt. Man hinner lära känna varandra rätt bra på två år. Vi har gått igenom mycket, både negativt men mest positivt. Hon kommer helt klart att förbli den bästa kontakt jag någonsin kommer att ha. Har svårt att se att någon kan ersätta den människa. 

Jag började på ett brev till henne igår och mina tårar rann samtidigt som jag skrev. På onsdag har vi vårt avslutande samtal och det känns så sjukt tufft. Kommer att vara så himla jobbigt att säga hejdå. Kanske kommer jag gråta eller så kommer känslorna att låsa sig. I alla fall så fasar jag för det. Även att vi ska gå och fika vilket ska bli väldigt trevligt! 

Nu ska jag packa ner lite sen ska jag åka till jobbet!