Innan sommaren sa jag oroligt till min terapuet att "det känns som att livet är för bra just nu, som att det egentligen inte ska vara såhär bra. Att det liksom inte får vara såhär bra utan att något dåligt snart kommer hända". Jag kommer ihåg att hon log ganska så brett åt mig och sa sedan, "det är nog bara det att du är så ovan med att det faktiskt kan vara såhär bra. Det är ju livet som pågår och du måste bara försöka vänja dig utav det. Jag förstår din rädsla men försök istället tänk att du förtjänar det här, så som alla andra".

 

Men det skulle snart bli ändring på allt det positiva och min känsla utav lycka...

Jag blev kallad till ett möte med försäkringskassan där vi skulle gå igenom min väg tillbaka till ett arbeta och ha ett möte angåeende sjukskrivning på fortsättningsnivå då mitt år sjukskriven hade gått. Jag försökte att inte vara nervös inför mötet för självklart har jag haft sådana möten tidigare i mina dagar, men eftersom att jag hatar möten med myndigheter så följde mamma med som stöd, (eftersom alla andra jag har kontakt med hade semester, för att dem absolut måste lägga ett sådant möte mitt i semestern). Jag blir lätt sjukligt nervös utav sådana möten och har alltså därav ibland svårt att minnas vad som hänt och sagts. Vissa delar minns jag inte utav detta möte men mamma har fyllt i bra men en hel del minns jag då jag mer var arg än nervös tillslut. Det vi pratade om mest var min fritidsaktiviteter och visst är det bra att prata om dem för jag vet att det bidrar till återhämtning. Men när frågar som "hur många nummer var du med i ungefär på revyn? Kan du säga om du var med i hälften?", då kände jag mest att det är väl inte ens relevant i frågan? Det jag absolut kan säga är att vi nog inte pratade mer än fem minuter om mitt kommande jobb under ett möte som varade i kanske fyrtio minuter. All tid las till att prata om vilka projekt jag är med i osv. 

Jag och mamma gick därifrån väldigt arga och jag sa där och då till mamma, "jag slår vad om att hon inte godkänner min ansökan om sjukskrivning"....

 

Detta mötet hade vi i mitten utav juli och det har verkligen inte blivit bättre. Försäkringskassan begärde kompleterande uppgifter utifrån min läkare som frågeställning till min sjukskrivning. Ett möte ordnades då med en läkare som var vikarie för min då han hade semester, uppgifterna skickades sedan till försäkringskassan och väntan började. För att lägga till har jag även fått kontakta min hyresvärd, elen, telefonen osv för att skjuta fram mina räkningar då jag visste att jag inte skulle få några pengar. 

 

När jag ringde nyligen så dem att dem skulle ta upp det med någon annan enhet på försäkringskassan den 29 augusti....

Helt enkelt så ställer dem mig i en jävligt rolig sits just nu. Jag ligger efter med räkningar en månad och nu förväntar dem sig att jag ska klara mig utan pengar igen. Jag har alltid haft panik när räkningar inte blivit betalade för att man har missat eller något liknande så att jag har gjort såhär får mig redan nu att må dåligt. Och att då veta att jag inte ens kommer ha råd att betala nu i slutet utav månaden får mig att... ja, jag finner inte ord. 

 

Vad var det jag sa... "det känns för bra". Återigen har livet visat sig ifrån den dåliga sidan och det är tröttsamt.