Jag hatar när man på kvällen beslutar sig för att somna tidigt för att göra massa viktiga saker dagen efter.

Jag hatar när sömnen lyser med sin frånvaro.

Jag hatar att jag vet att jag inte kommer orka göra något som helst när jag väl vaknar.

Jag hatar att jag verkligen vill men inte finner kraften.

Jag hatar när alla andra verkar vara så jävla duktiga hela tiden. 

Jag hatar att jag vill hitta kraften men att det tar emot. 

Jag hatar det som tar emot.

Jag hatar att jag ibland inte ens förstår själv varför allt är såhär.

Jag hatar att det känns som om livet står still.

Jag hatar att det känns som att livet rusar fram.

Jag hatar att inte få svar. 

Jag hatar att vara fast.

Jag hatar när det är förlite ord.

Jag hatar när det är förmycket ord.

Jag hatar när jag är själv.

Jag hatar ibland när jag inte är själv.

 

Mycket hat men det är visst en sån natt just inatt.Och ibland måste det väl vara det ibland, säger dem. Jag är bara så jävla trött på alla dem där nätterna. Känner att jag haft tillräckligt många sådana nätter och att det liksom kan ta slut någon jävla gång. Jag vill också ta steget ut, testa mina vingar och bara flyga ut, finna en annan trygghet. En trygghet som är så mycket sundare och bättre än den trygghet som är så falsk. Det är väl kanske inte en sann trygghet som existerar nu, och därför vill jag bygga en helt annan. Vill vara beroende av andra och annat. Men visst har jag testat det själv, så många gånger men helvetet drar tillbaka mig i ett stadigt grepp varje gång. Så jag vågar inte försöka mer, det gör för ont att dras i smutsen igen. Jag vågar inte försöka på egen hand för jag måste bara acceptera att detta inte var någon jävla lätt match att vinna. 
Jag drömmer ibland om den dagen då jag står som segrare.