Jag hade flyttat till min egna lägenhet, första egna boendet. På jobbet hade jag träffat en tjej vid namn Elsa som jag hade så kul ihop med. Vi satt i samma team på jobbet och hade mer eller mindre börjat bo hos varandra. Hon med sin hund och jag med min hund, dem blev bästisar de små liven, så som mig och Elsa. 

Dem hade skickat en remiss till psyk i Tranås då dem inte ville släppa iväg mig helt och hållet på egna ben. Fick träffa läkaren där som sedan slusade iväg mig till en psykolog. Han höjde även medicinen då han sa att den inte gett verkan på mig. Jag visste ju inget om tabletter så jag ar bara glad och log. De där jobbiga känslorna började sakta men säkert närma sig och det var lite obehagligt. Jag och psykologen jobbade mycket med känslorna i något som kallas KBT-terapi. Vi gick emot det jobbiga och försökte komma på andra tankar att tänka osv. Det skulle tydligen vara bra för folk med ätstörningar. 

En dag hände det. Det som blev början på en hemsk ritaul. Jag skar mig för första gången. Jag hade ångest och hade hört att det kunde hjälpa, jag var tvungen att börja. Jag skar en gång, två gånger, tre gånger osv. Såren blev fler och fler men duktig som jag var dolde jag dem. Tillslut kom det fram till min psykolog som inte blev speciellt nöjd utav det. Fick visa upp mina sår så att det inte var något som behövdes sy osv. Maten gick åt helvete. Åt nästintill inget mer än några mackor och drack lite juice. Jag var inte hungrig och hade tappat allt jag lärt mig på ätträningsenheten. Det som fick mig att äta lite mer vissa dagar var Elsa, som även fick mig levande. 
Hade tappat glöden helt och hållet. Destruktiv mot mig själv på alla sätt och vis, skar, svälte, tankar om att ta överdos osv..

 

Men en dag fick jag nog. Jag letade upp numret till ätträningsenheten och slog in det på telefonen. Jag berättade för dem hur det gick med allt och dem blev ju inte speciellt glada på mig. Jag skulle ta upp det med min psykolog att jag hade pratat med dem och vi skulle diskutera fram en eventuell remiss. Men först skulle vi försöka ta tag i det tillsammans och se om det fungerade eller inte. Började skriva matdagbok och psykologen var allt annat än glad på mig. Vi försökte involvera mamma och pappa som skulle stötta mig och hjälpa till att få mig komma ihåg att äta. Jag skötte mig inte, men inte för att jag ville tillbaka till ätträningen utan för att äs hade för stort grepp om mig. Tillslut beslutar psykologen att skicka en remiss och det gjordes. 

I början av september 2011 börjar jag återigen på ätträningsenheten. Nu har det fått skära ner på verksamheten så vi patienter var där tre gånger i veckan (måndag, onsdag, fredag), resten skulle vi klara hemma. Vi är ett gäng på tre tjejer som kommer varandra mycket nära. Vi lägger upp planeringar tillsammans med personalen som var två stycken och kommer fram till hur bäst vi ska komma från äs. Vi lagar mat ofta och utmanar oss på alla sätt och vis. En jobbig period med mycket ångest men också mycket skratt och galenskap. I tre månader går jag där och till jul slutar behandlingen. Jag har återigen kommit en bit på vägen och känner mig redo att krossa äs så mycket det bara går. 

Det blir sedan 2012 och det har jag redan berättat om hur det året var.