Jag har kommit på att jag vill plugga till sjuksköterska! Jag drömmer om det! Vet inte alls helt klart vart jag vill specialisera mig inom men det kommer väl. Pratade med en kär vän idag om det när vi fikade, och insåg att vi båda vill plugga till sjuksköterska. Så nu ska vi nog försöka söka tillsammans! Jag måste bara läsa naturkunskap 2 först innan jag söker. Men ibland känns det drömmen liksom verklig. Jag vill så gärna gå över till att leva varje dag och inte bara överleva och sånt där. 

Jag är fortfarande rädd för det mörka, för ingenstans är jag frisk än. Det är en kamp sen att kampen kanske inte är lika stor nu, jag klarar av mer saker nu! Men jag kan verkligen inte sluta kämpa för då är jag nere igen, det skrämmer mig! 

Men samtidigt kan även det friska skrämma mig något enormt. För hur är det att vara frisk från allt det här? Jag minns inte, det känns som att det sjuka har varit med mig så jävla länge att jag inte minns hur ren och skär friskhet känns. Det ät läskigt att man kan glömma det där, för visst hade det varit underbart att veta hur det friska känns så att man vet vad man kämpar för liksom. 

Åh vad jag inte önskar någon denna helvetes resa men samtidigt, kan jag bli så arg på människor som inte kan tänka sig in i hur tufft det är. Hur tufft det är att öppna kylskåpet 10000000gånger me ändå inte kunna bestämma sig vad man ska äta. Att inte kunna ha dem där rakhyvlarna hemma som är så lätta att ta sönder. Att inte kunna ha alvedonpaket hemma. Man är nersatt i sin vardag. Kanske handlar det om att folk inte har förstårlse och det kan jag acceptera, det är inte lätt att förstå. Men varför måste folk ha så mycket fördomar , tänka och tycka så mycket utan att veta fakta. Det är ju det som gör att folk har svårt att kunna berätta hur dem mår. För att man tror att folk ska tycka att man är dum i huvudet. 

Men du som mår dåligt.. Du är precis som vem som helst, men med lite större och starkare känslor. Jag är precis som vem som helst egentligen. Sen försöker jag tänka att.. Jag hade nog inte varit densamma som jag är idag utan min historia, jag har lärt mig så mycket. Jag har aldrig velat göra någon något ont, utan det har varit rent hat mot mig själv. 

Även att jag ibland önskar att jag hade sluppit all denna jävla kamp så försöker jag ändå tänka att det har format mig till en varm, omtänksam och snäll människa. Dem där sakerna är det folk som sagt till mig, fortfarande ät det svårt att tro och hitta egna positiva egenskaper, men en dag hörrni!! Då ska jag allt kunna säga allt det där om mig själv, och mena det, fullt ut!!!