Jag måste väl medge att jag någonstans är stolt över mig själv. Efter ett flertal fel med den nya terapeuten så brast det för mig och det hela slutade med att hon skulle ta upp med teamet att jag ville ha en nya samtalskontakt. Det känns bra men självklart känns det sådär också. Jag saknar I något enormt och vill bara ha henne tillbaka. Jag har inte orkat ta itu med hur jag ens mår helt fullt ut, för jag känner inte att jag har någon trygg plats att falla på. Självklart har jag underbara vänner och en fin familj, men ibland behöver man någon som är utanför släkt och vänner. Som kan se saker på ett annat sätt. När jag var hos I kände jag mig trygg, det var liksom en fri oas där jag kunde släppa allt och bara vara jag.
Jag hoppas innerligt att dem hittar någon ny snabbt för jag behöver verkligen någon att prata med!! Jag försökte med U men allt blev så fel så det gick inte...
Nu ska jag på möte hos soc och diskutera lite ansökningar till behandling osv. Något jag kommer skriva om senare om det blir aktuellt!