När man känner sig tom

Kan väl inte påstå att saker och ting ordnar upp sig för mig direkt. Jag vet inte hur länge man ska orka med för att saker ska ordna sig. Det här med att hålla ut har jag kört på länge den senaste tiden. Var på psykakuten i tisdags för att kanske möjligen få någon slags hjälp, höja medicin eller något. Jag var desperat. Det slutade med att läkaren skulle prata med öppenvården dagen efter och sen ringa mig vilket han gjorde. Fick då bara svar att hon där U hade tyckt det var jobbigt och sa att hon finna för mig. För dem har ingen annan att tillgå.. Hämtar sedan medicin och så som hon behandlar mig gör mig så ont. Hon säger att hon har gett mig en chans att prata med henne två gånger men jag vill ju inte ta dem så hon vet inte vad hon ska göra riktigt. Kände bara att jag var jobbig och allt det där. Tack för den liksom! 
Skönt att vården stöttar än och finns där alltså! 
Imorgon ska mamma hänga med upp och prata med henne men jag vet att det inte kommer lösa sig. Läkaren lovade att hålla i mig tills det löser sig, men han sviker. Alla sviker och det gör så ont. 

Har haft det underbart i London i alla fall och spenderade även helgen som var hos Elsa! Tack för att ni får mig att glömma lite, underbara människor!!!